...är inte dagens aktiviteter. Jag försöker fixa till lite här hemma och förbereda maten inför kvällens besök. Gustaf ligger i fortsatt hårdträning!

Titta vad han kan nu, min lille knubbis! Han kan ligga såhär i flera minuter och bara titta. Usch, han växer alldeles för fort, snart är min lilla bebis ett minne blott.

De flesta som känner mig lite närmare vet att jag inte är den mest sociala människa som finns. Jag har helt enkelt inget emot att vara ensam. Eller ensam och ensam, jag har ju alltid djuren omkring mig och nuförtiden också världens bästa, mänskliga sällskap i form av Gustaf. Inte för att jag på något sätt har svårt att umgås med männsikor eller inte tycker om mina vänner, de är såklart underbara männsikor, utan för att jag helt enkelt njuter av att få lulla omkring här hemma, precis som jag är... Men den här veckan har hittills varit, och kommer fortsätta vara, annorlunda. I måndags hade jag och Gustaf jättetrevligt besök när BB- och kurskompisen Sofie var här med sambon Rickrad och lille Theoder, sex dagar yngre än Gustaf. Idag blir det en tur till Linköping och ett trevligt besök hos lillasyster (och ett mindre trevligt återbesök hos barnmorskan). Imorgon blir det att städa och fixa lite här hemma för att kunna ta emot en långväga och mycket efterlängtad gäst, underbara Karlee från USA. Den här gången har hon även med sin blivande make, spännande! För att avsluta veckan i samma stil tar jag och Gustaf den röda faran (Renault Clio) och rullar mot Jönköping på söndag för att äntligen hälsa på Hanna. Jag skäms nästan över att vi bott så nära varanda alla dessa år och inte umgåtts mer. Hanna är ju annars en tjej som är precis i min stil. Inga krusselduller, utan rakt på sak, öppen och ärlig. Vi har alltid så mycket att prata om, så det ska bli härligt att träffa henne igen!

...är en klyscha som är ganska nött men åh så sann. Jag roar mig med att läsa Katrin Zytomierskas blogg när Gustaf behagar sova en stund och de kommentarer som hon får på sina inlägg kan ju göra den mest luttrade mörkrädd. Visst, Katrin är en mycket kontroversiell figur i svensk media och jag kan hålla med om att hon har gjort en hel del övertramp. Skillnaden är att hon alltid finns där i strålkastarljuset och STÅR för det hon sagt. När man kommenterar en blogg kan man ju i de flesta fall välja att vara anonym, något som många utnjyttar för att spy ur sig både det ena och det andra. Man kan ju bara häpna över att människor tar av sin dyrbara fritid för att hata... tragiskt...

ja...det är alltså småbarnsmammans motsvarighet till kedjerökning. Så har vi haft det här idag. Blöja efter blöja har åkt på och av med högst någon timmes mellanrum. Nu hade jag precis satt på honom nya, rena kläder och satt honom i babysittern och vad är det första jag hör? Jo, ett ordentlig brak i de rena, vita byxorna... Idag gör han verkligen skäl för den här bodyn som hans snälla farmor köpt:

Sådär, då hade jag ju tänkt att jag skulle sammanfatta hur det egentligen gick till när vår guldklimp Gustaf kom till världen. Det är ju inte så länge sedan, 11 veckor, men det känns som om det är år som flutit förbi sen den dagen.

Jag hade ju jobbat min sista dag på måndagen den 1 mars och såg nu fram emot nästan 3 veckor av ledighet innan bebisen var beräknad. Jag hade planerat in allt möjligt som skulle göras under den tiden. Garderoben i sovrummet skulle bli klar och inredas, skafferiet skulle städas ur, alla nya barnkläder skulle tvättas osv. Så på tisdagmorgonen vaknade jag ganska tidigt, kände mig pigg och utvilad och redo för att ta tag i allt det där som skulle göras. Som vanligt var den första sysslan den morgonen att städa kattlådan och när jag står där med spaden i högsta hugg känner jag hur något knäpper till och varmt vatten börjar strömma utmed benen. Ja, först förstod jag såklart inte att det var vatten utan jag trodde helt enkelt att jag kissade på mig...lite konstigt eftersom jag precis varit på toaletten... När jag tagit mig till duschen och det fortsatte att rinna i strid ström nedför benen förstod jag dock att nu var det skarpt läge, liten därinne hade bestämt sig för att komma ut nästan 3 veckor för tidigt!

Konstigt nog var det enda jag kunde känna i den stunden, när jag stod där i duschen med fostervatten forsande nedför benen, ett enda stort lugn. Lugn var dock det sista som P var när jag väckte honom 20 minuter senare. Han flög upp ur sängen, i det närmaste panikslagen, och började yra om att bebisen inte kunde komma för att garderoben inte var klar än. Medan han fick lite tid att lugna sig ringde jag förlossningen som bad oss komma in på eftermiddagen för kontroll. Vi spenderade dagen med att pyssla hemma. P hämtade spjälsängen och jag packade ned lite mer kläder i BB-väskan.

Klockan 4 åkte vi in till förlossningen, då hade mina värkar börjat starta så smått men de var inte särskilt kraftiga. På förlossningen togs vi emot av barnmorskan Malin och en ctg-kurva sattes. Malin tyckte först att vi skulle åka hem igen och vänta tills värkarna blev starkare men eftersom  vi har nästan 5 mil till sjukhuset bestämde vi oss för att gå och äta på en närliggande pizzeria och komma tillbaka ett par timmar senare för att se om något hade hänt. Och visst hände något, så fort jag hade fått min pizza satte värkarna igång med sån kraft att jag inte kunde sitta när de rullade in. När vi var tillbaka på förlossningsavdelningen var jag öppen 4 cm och vi fick ett eget rum. Barnmorskan Malin var väldigt optimistisk och trodde att bebisen skulle komma innan midnatt (klockan var då 7 på kvällen). Hon skulle då gå av sitt skift önskade oss lycka till. Men så fort gick det ju tyvärr inte. När barnmorskan Maria undersökte mig igen 3 timmar senare, då jag hade haft ganska jobbiga värkar, var jag fortfarande öppen 4 cm och det bestämdes att värkstimulerande skulle kopplas in. Timmarna gick och värkarna blev allt värre, men det hände inte så mycket. Klockan 3 på morgonen behövde jag få vila en stund och barnmorskan rekommenderade EDA, och jag ångrar INTE att jag tog emot det. Känslan när värkarna släppte var underbar! Klockan 7 på morgonen var det skiftbyte igen och Malin kom tillbaka, då både jag och P känt stort förtroende för henne kändes det skönt. Då började det också närma sig att få börja krysta. Det var fortfarande en kant kvar men den lyckades barnmorskan massera bort, men hon sa också att hon kände en stor forstsvulst på barnets huvud. Jag fick sitta upp i sängen för att få hjälp av tyngdlagen och eftersom jag vid det här laget inte kunde känna vad som var värkar, det gjorde ont HELA tiden, fick P följa CTG-kurvan och säga åt mig när jag skulle krysta. Men inget hände. Det beslutades att man skulle prova med sugklocka. Det kändes som om hela rummet fylldes med folk. Två läkare och ytterligare en barnmorska som in. De drog och drog, sammanlagt 8 dragningar, varje gång blev det lite mer smärtsamt men liten rörde sig inte en millimeter. Då säger den ena läkaren att de skulle göra ett sista försök och sedan var ett snitt den enda utvägen. Sen gick allt otroligt fort, det kändes i alla fall så eftersom jag var lite dimmig av all smärta, men vi var snabbt uppe på operationsrummet, jag flyttades över till ett bord, EDAn fylldes på och plötsligt så var vår underbare lille kille ute. Han skrek på en gång och efter lite tvättning fick han ligga hos mig. Han hade legat i fel, inte roterat som han skulle och därför fastnat i bäckenet. Svulsten som barnmorskan känt och som fanns där även när han var ute, kom från att han legat och "stångat" mot bäckenet, lille stackarn.

VIsst var det en rätt jobbig upplevelse men ändå så underbart häftig och fantastisk. Visst är jag lite besviken på att jag inte fick vara med om det där ögonblicket då man får krysta ut sitt barn, men det viktigaste är ju ändå att Gustaf kom ut och var frisk.

Oj, vad länge sedan det var jag bemödade mig skriva här på bloggen. Mycket har ju hänt sen sist och det har varken funnits tid eller energi till att göra några inlägg. Men nu ska här tas nya tag! Kanske inte för för att jag tror att någon egentligen läser det jag skriver utan mest för att få ett dokument över min lille sons första tid i livet.

Ja, det blev alltså en liten son, världens mest underbare lille Gustaf som nu sitter här på golvet i sin babysitter och "pratar" med nallen som hänger i bågen över honom. Den 3 mars, nästan tre veckor innan beräknad ankomst, bestämde han sig för att göra entré i världen. Jag återkommer senare under dagen med en lite mer utförlig förlossningsberättelse, men sammanfattningsvis kan jag väl säga att det var en enormt härftig upplevelse även om det inte riktig blev som jag hade tänkt mig.

De här första 11 veckorna med lille herrn har varit såklart varit fantastiska men också fyllda med sömnlösa nätter och mycket oro. Att jag skulle visa mig vara en sådan hönsmamma skulle jag aldrig i livet kunnatha föreställt mig. Ständigt oroas jag över att han kanske inte mår bra eller att jag har gjort något som kan ha skadat honom på något sätt. Visst är små, små bebisar underbara men samtidigt så sköra och ömtåliga på något vis. Nej, det är först nu som jag verkligen har kunnat börja njuta av min nya roll som mamma. De senaste veckorna har Gustaf verkligen börjat kommunicera och visar sin lycka med hela kroppen. Känslan av att mötas av hans lilla leende på morgonen när man tittar ner i hans säng är helt obeskrivlig och att bara se på honom nu när han jollrar och sparkar med de knubbiga små benen gör mig helt varm av lycka. Det är så fullkomligt overkligt, är det verkligen jag som skapat den där fulländade varelsen (eller, hm, lite hjälp hade jag nog...)?