Sådär, då hade jag ju tänkt att jag skulle sammanfatta hur det egentligen gick till när vår guldklimp Gustaf kom till världen. Det är ju inte så länge sedan, 11 veckor, men det känns som om det är år som flutit förbi sen den dagen.

Jag hade ju jobbat min sista dag på måndagen den 1 mars och såg nu fram emot nästan 3 veckor av ledighet innan bebisen var beräknad. Jag hade planerat in allt möjligt som skulle göras under den tiden. Garderoben i sovrummet skulle bli klar och inredas, skafferiet skulle städas ur, alla nya barnkläder skulle tvättas osv. Så på tisdagmorgonen vaknade jag ganska tidigt, kände mig pigg och utvilad och redo för att ta tag i allt det där som skulle göras. Som vanligt var den första sysslan den morgonen att städa kattlådan och när jag står där med spaden i högsta hugg känner jag hur något knäpper till och varmt vatten börjar strömma utmed benen. Ja, först förstod jag såklart inte att det var vatten utan jag trodde helt enkelt att jag kissade på mig...lite konstigt eftersom jag precis varit på toaletten... När jag tagit mig till duschen och det fortsatte att rinna i strid ström nedför benen förstod jag dock att nu var det skarpt läge, liten därinne hade bestämt sig för att komma ut nästan 3 veckor för tidigt!

Konstigt nog var det enda jag kunde känna i den stunden, när jag stod där i duschen med fostervatten forsande nedför benen, ett enda stort lugn. Lugn var dock det sista som P var när jag väckte honom 20 minuter senare. Han flög upp ur sängen, i det närmaste panikslagen, och började yra om att bebisen inte kunde komma för att garderoben inte var klar än. Medan han fick lite tid att lugna sig ringde jag förlossningen som bad oss komma in på eftermiddagen för kontroll. Vi spenderade dagen med att pyssla hemma. P hämtade spjälsängen och jag packade ned lite mer kläder i BB-väskan.

Klockan 4 åkte vi in till förlossningen, då hade mina värkar börjat starta så smått men de var inte särskilt kraftiga. På förlossningen togs vi emot av barnmorskan Malin och en ctg-kurva sattes. Malin tyckte först att vi skulle åka hem igen och vänta tills värkarna blev starkare men eftersom  vi har nästan 5 mil till sjukhuset bestämde vi oss för att gå och äta på en närliggande pizzeria och komma tillbaka ett par timmar senare för att se om något hade hänt. Och visst hände något, så fort jag hade fått min pizza satte värkarna igång med sån kraft att jag inte kunde sitta när de rullade in. När vi var tillbaka på förlossningsavdelningen var jag öppen 4 cm och vi fick ett eget rum. Barnmorskan Malin var väldigt optimistisk och trodde att bebisen skulle komma innan midnatt (klockan var då 7 på kvällen). Hon skulle då gå av sitt skift önskade oss lycka till. Men så fort gick det ju tyvärr inte. När barnmorskan Maria undersökte mig igen 3 timmar senare, då jag hade haft ganska jobbiga värkar, var jag fortfarande öppen 4 cm och det bestämdes att värkstimulerande skulle kopplas in. Timmarna gick och värkarna blev allt värre, men det hände inte så mycket. Klockan 3 på morgonen behövde jag få vila en stund och barnmorskan rekommenderade EDA, och jag ångrar INTE att jag tog emot det. Känslan när värkarna släppte var underbar! Klockan 7 på morgonen var det skiftbyte igen och Malin kom tillbaka, då både jag och P känt stort förtroende för henne kändes det skönt. Då började det också närma sig att få börja krysta. Det var fortfarande en kant kvar men den lyckades barnmorskan massera bort, men hon sa också att hon kände en stor forstsvulst på barnets huvud. Jag fick sitta upp i sängen för att få hjälp av tyngdlagen och eftersom jag vid det här laget inte kunde känna vad som var värkar, det gjorde ont HELA tiden, fick P följa CTG-kurvan och säga åt mig när jag skulle krysta. Men inget hände. Det beslutades att man skulle prova med sugklocka. Det kändes som om hela rummet fylldes med folk. Två läkare och ytterligare en barnmorska som in. De drog och drog, sammanlagt 8 dragningar, varje gång blev det lite mer smärtsamt men liten rörde sig inte en millimeter. Då säger den ena läkaren att de skulle göra ett sista försök och sedan var ett snitt den enda utvägen. Sen gick allt otroligt fort, det kändes i alla fall så eftersom jag var lite dimmig av all smärta, men vi var snabbt uppe på operationsrummet, jag flyttades över till ett bord, EDAn fylldes på och plötsligt så var vår underbare lille kille ute. Han skrek på en gång och efter lite tvättning fick han ligga hos mig. Han hade legat i fel, inte roterat som han skulle och därför fastnat i bäckenet. Svulsten som barnmorskan känt och som fanns där även när han var ute, kom från att han legat och "stångat" mot bäckenet, lille stackarn.

VIsst var det en rätt jobbig upplevelse men ändå så underbart häftig och fantastisk. Visst är jag lite besviken på att jag inte fick vara med om det där ögonblicket då man får krysta ut sitt barn, men det viktigaste är ju ändå att Gustaf kom ut och var frisk.