Det blir igen lugn helg direkt. Det är nämligen mammas helg... Hon har ibland antytt att vi, syster och jag, kunde lägga lite mer tid och energi på henne, så nu är det dags. Om några timmar ska jag hämta henne på stationen och sedan bär det av in till Linköping för lunch, några timmar på relaxen i simhallen, bowling och till sist middag.

Känner jag min kära mor rätt blir det lite shopping också och säkert ytterligare några plagg till liten i magen. Här kan vi prata om en välekiperad bebis redan som foster. Uppe i sovrummet står redan en stor byrå fullproppad med kläder och jag antar att de blir ännu fler när h*n föds.

Nu när snön ligger ljup utanför fönstret känns sommaren väldigt långt borta. Men visst är det skönt att plocka fram ett par bilder från förra årets båtsemester och drömma sig bort en liten stund. Ännu härligare är det ju att planera nästa sommars båtutflykter och veta att vi kommer ha en ny liten matros på båten då!

Man märker mer och mer att bebis har det trångt i magen. Stackars liten att ligga därinne helt ihopknölad till en liten boll och inte kunna sträcka på sig. Jag känner riktigt hur klaustrofobin börjar krypa i mig när jag tänker på det. Jag känner inga hårda sparkar längre utan mest ett försiktigt buffande då hela magen går i vågor. Nu kan jag också tydligt se hur h*n därinne ligger. Nu t ex petar hela högersidan på magen ut för att lille herrn eller fröken därinne har placerat sin lilla rumpa där. Även fast jag just nu är heligt trött på att vara tjock och otymplig kommer jag nog saknas känsln av att aldrig vara helt ensam...

Jag har inte bekymrat mig nämnvärt över det här med att gå upp i vikt så här långt i graviditeten. Det har mest känts naturligt och faktiskt lite mysigt. Men så i morse fick jag för mig att ställa mig på vågen och får en smärre chock när den visar på nästan 70 kilo! Herregud, jag som aldrig tidigare varit över 60 kilosstrecket! Ändå är det över en månad kvar så man undrar ju var det egentligen ska stanna.

Det är så tråkigt att saker aldrig får vara ifred. I natt hade svärföräldrarna påhälsning i sin verkstad och lillebrors nya, fina fyrhjuling stals. Detta trots larm, som de hade lyckats koppla bort. Vi kommer nog sova lite lättare än vanligt i natt...

Så, då påbörjar jag min lilla nedräkning. Vet inte riktigt hur jag ska känna inför detta. Det känns både som en nedräkning mot slutet, slutet på långa sovmornar, utemiddagar med en massa vin och lugna kvällar framför TVn. Samtidigt är det ju början på något fantastiskt, kärlek i överflöd, långa barnvagnspromenader och mys framför teletubbies.

Det här är Pyrets siffror för dagen:

• 33 veckor och 4 dagar gammal
• Väger 2326 gram
• Är 45,9 cm lång (källa: blimamma.se)

Vilken liten klump, eller hur? Har svårt att förstå att h*n ska gå upp ytterligare ett kilo innan det är dags att göra entré i världen.

I söndags (31/1) var det dags för årets första kattutställning, och i det tillstånd jag befinner mig i lär det väl även bli den sista på några månader. För en gångs skull fick jag även med mig Philip som bärhjälp och sällskap, men eftersom han hade varit på fest dagen innan var det jag som fick stå för bilkörandet. Sam vanligt var det en mycket välarrangerad utställning som NERK bjöd på. Conventum är ju en stor, luftig lokal och stämningen var på topp. Till och med Philip som annars brukar tröttna efter någon timme hade en trevlig dag.

Resultaten då? Jo, det gick helt OK. Först ut var Kansas som skötte sig exemplariskt och var en riktig charmör på domarbordet. Efter att ha sett hans konkurrent trodde jag ändå inte att han skulle ha någon chans men mot all formodan (och sin feta päls som matte inte hade badat...) tog han sitt sista CAC och blev champion. Sedan var det Lotus tur. Han hade ockå sen mycket fin hane emot sig men lyckades ändå sno med sig sitt CAP. Inte illa för en katt som knappt har ställts ut sedan han var 10 månader. I BIVen var det ganska nära för båda killarna, speciellt för Lotus konstigt nog som hade självaste S*Aristo Limaz Terry Viking emot sig.

Mamma och pappa kom in för att hålla oss sällskap och bjöd även på en mykcet god lunch. Så trötta men glada och nöjda begav vi oss sedan hem mot slätten igen... Nu dröjer det som sagt ett tag innan vi ses till i utställningssammanhang igen.

Verkligen en evighet sedan jag tog mig i kragen och skrev något här. (Observera att bloggen nu publiseras på bloggplatsen.se istället för blogg.se) Otroligt mycket vatten har ju runnit under broarna sedan sist. Det största är väl den nya lille familjemedlemmen som förbereder sig för att snart göra sin storartade entré i världen. Det hade ju varit roligt att ha skrivit lite under graviditeten, det är ju så dags att börja nu när det bara är sex veckor kvar innan den är över men det kan kanske vara roligt med en liten nedräkning. Här kommer i alla fall en liten sammanfattning så här långt:

Plussade i slutet på juli. Vågade inte riktigt tro på det där lilla testet utan köpte några till. Eller ja, några är kanske en underdrift. Tror nog jag gjorde av med en 9-10 stycken innan jag började känna mig säker. Sista gångerna kändes det pinsamt att gå in på apoteket i Vadstena efter jobbet, så jag åkte de extra milen in till Mjölby för att kunna köpa ut de hett eftertraktade stickorna.

I början av september, på min födelsedag, var det dags för inskrivning på MVC Storken i Linköping. Vi blev mycket väl mottagna av barnmorskan Marie som gjorde ett ultraljud och flyttade fram mig några dagar mot vad jag själv trodde. Veckan efter gjorde vi ett så kallat KUB-test på US i Linköping. Allt såg fint ut och risken för att barn med Downs Syndrom var väldigt lågt (1:14800).

Veckorna rullade på. Vi gjorde ett ultraljud till på US samt ett extra som vi köpte till hos Crokusmottagningen. Där fick vi även några 3d-bilder på den lill* grodan. Så här är h*n, 24 veckor och 4 dagar gammal:

Jag tycker att hela graviditeten gått så otroligt snabbt, kanske för att jag hela tiden varit så upptagen med jobb, Nadja och katterna. Jag har ju även haft förmånen att må oförskämt bra. Mådde illa några dagar alldeles i början men efter vad man har hört från andra så var ju det ingenting.

Nu ser jag verkligen fram emot de sista veckorna, förlossningen och att få träffa vår stjärna!