Jag har ju sagt att trettioårsdagen skapade en positiv kris hos mig. Positiv kris, jag vet ju att de två orden egentligen inte går att förena, men det är verkligen så jag känner. En kris är ju något som kastar om och ställer allt till sin spets. Att fylla trettio kändes så, som att allt vändes upp och ned. Jag var inte längre ung, inte heller gammal, men definitivt inte ung. Jag har ju så länge jag kan minnas varit den "lilla söta" som alla tycker om och som alltid ställer upp. Med trettioårsdagen i nacken var det slut med det. Jag kände helt instinktivt att livet är för kort för att hela tiden vara andra till lags och oroa sig över vad männikor omkring mig tycker. Med det sagt menar jag inte att jag sedan dess gått runt och varit otrevlig. Nej, men jag har inte längre känt att jag hela tiden måste göra mig till eller ställa upp för att jag ska bli accepterad. Det är inte längre hela världen om det finns någon där ute om INTE tycker att jag är en helhyvens tjej. Åh, vad jag skulle vilja kunna resa tillbaka 10-15 år i tiden och berätta för den där lite osäkra tjejen att det är OK att inte vara perfekt. De som betyder något gillar dig ändå!

Idag blev det en liten tur in till Mjölby och ett besök på öppna förskolan på församlingshemmet. Gustaf fullkomligt njuter av varenda sekund där. Babysången, den lugna stunden, fikat och leken, ja, han gillar allt! Vi tog bussen för första gången idag. Det gick jättesmidigt även om det kändes lite otäckt att sitta helt oskyddad med Gustaf i knät.

Innan ÖF hann vi med en sväng till lekparken. Gustaf gillar gungan!

  (Hoppas ni ser lite grann i alla fall. Kameran i min mobil är under all kritik...)

   Ja, ja, jag vet ju att alla mammor tycker att just deras barn är världens vackraste. Men i mitt fall stämmer det ju verkligen   .

Titta så liiiten han har varit! Filmsnutten är från i somras och Gustaf är 4,5 månader gammal.

Ja, så var det igång igen. Golfen alltså. Och med golfsäsongen följer ju en hel del ensamhet för mig och Gustaf. Eller ensamhet är nog fel ord, frånvaro av make och pappa är en bättre beskrivning. Ska jag vara helt ärlig känns det inte felt fel. När våren närmar sig börjar maken och jag för det mesta att gå varandra på nerverna och golfsäsongen blir en välkommen paus för oss. Ja, vi träffas ju ändå, sover ihop och så, men den största delen av vår vakna tid spenderar vi ändå ifrån varandra. Vi är ju så olika varandra, många runt omkring oss frågar sig nog hur vi klarar av att leva tillsammans. Men med golfsäsongen som delar upp året i en del då vi ses i stort sett hela tiden och en del då vi nästan aldrig umgås så funkar det fantastiskt. Det som känns lite trist i år är ju att Gustaf börjar bli så stor att han förstår att pappa inte har lika mycket tid för honom och jag tror att han redan saknar sin pappa på kvällarna.

Idag blir det en liten tur till Motala för att hälsa på Anette som jag delar mitt stamnamn (uppfödarnamn) med. Agnes (en hona som jag fött upp) parades ju för fem veckor sedan och nu funderar vi på om det har tagit. Så spännande. Om ytterligare några veckor kanske det blir bebisar!

Jag har sedan några månader tillbaka följt Linda Carlgrens i hennes blogg, en helt vanlig småbarnsmamma med det stora undantaget att hon är cancersjuk. Inflammatorisk bröstcancer upptänktes vid Lindas tredje graviditet och sjukdomen spred sig snabbt i kroppen till skelett, lever och hjärna. Linda har med stor öppenhet släppt in sina läsare i sitt liv, både sitt småbarnsmammeliv men också i det jobbiga cancerlivet. Det mod Linda har visat genom behandlingar, tunga besked och smärta går inte att beskriva med ord, en helt makalös kvinna! För mig har den här bloggen betytt så ofantligt mycket. Den har fått mig att se på mig själv och mina relationer till andra i ett helt nytt ljust, fått mig att förstå hur lyckligt lottad jag är och att jag måste ta vara på varje dag och leva fullt ut, utan avundsjuka, girighet och mörka tankar. Min son, min familj och mina vänner är det enda som har egentlig betydelse, inte karriär, pengar eller materiella ting.

Nu i eftermiddags orkade inte Linda kämpa längre och hon somnade in omgiven av sin familj. Ord kan inte besrkiva den tacksamhet jag känner för dig. Hoppas att jag får äran att träffa dig på andra sidan...

Vilken chock jag fick när jag tittade på klockan i morse, 7!!, helt underbart med en hel timmer extrasömn. Tack mammas älskling. Jag misstänker att det helt enkelt beror på att lillplutten inte ställt om sina tider till sommartid än, så imorgon ser vi fram emot att gå upp vid 6 igen. För tillfället står sjusovaren framme vid TVn och dansar till Bollibompa.

Idag blir det en tur till ÖF i Mjölby, bra för Gustaf att träffa lite andra barn och kanske få sjunga lite. Sen kanske vi skulle passa på att handla lite också när vi ändå är i stan, men *suck* så tråkigt det är...