Jag vet, kanske inte den roligaste filmen att lägga ut, alla ungar gillar väl majskrokar liksom. Men det är den jag har till hands just nu. Till råga på allt så är pyjamasen ett gammalt ärvt exemplar, inte så många fashion points där inte.

Ja, han kanske ser ut som en liten blond kopia av sin far, men ju mer man lär känna Gustaf desto mer ser man de personlighetsdrag som han ärvt av mig. Vissa är mindre bra, det kan jag villigt erkänna. Som ilskan. Jag kan bli så otroligt arg. Ni vet så där arg så att man känner sig som en seriefigur med ångan sprutande ur öronen. "Nu kokar hjärnan på dig igen, gå iväg och lugna ned dig" brukar Philip säga när han ser att ilskan börjar smyga sig på mig. Mitt häftiga humör har jag ärvt av den kvinnliga sidan av min familj. Jag trodde därför att det var ett drag som gick från mor till dotter och att Gustaf därför skulle vara skonad, det verkar inte vara fallet. Han kan bli så förbaskat arg den där lille mini-människan. Härom kvällen vaknade han som vanligt när vi skulle gå och lägga oss. Jag ammade honom en stund, precis som jag brukar, men sedan provade jag att lägga tillbaka honom i hans egen säng. Det skulle jag INTE ha gjort. Liten fick ett sånt raseriutbrott att jag nästan blev rädd, en scen från Omen passerade framför mina ögon. Han gallskrek och spände hela den där söta lilla kroppen, ett tag trodde jag att han fick någon slags anfall. Jag provade att lägga honom i vår säng, funkade inte. Jag provade att gå och vagga honom, funkade inte. Jag provade att läsa hans älskade bamsebok, funkade inte. Inte förrän jag med glättig röst sa "men var är kissarna" tystnade han, och så gick vi för att leta efter hans älskade katter. Vilken pärs det var! Över en timme tog det att få honom lugn, tänk om jag bara låtit honom sova i vår säng som han brukar. Nu blir det inga mer försök till förändring i hans ettåriga lilla liv.

Ett annat, bra mycket trevligare drag, som han till största del ärvt av mig, är hans stora kärlek till djur. Inget får honom på så bra humör som hans älskade "kiss" (katterna) eller hans Naja (hunden). Jag brukar ju säga att man kan döma en människas karaktär efter hur hon beter sig emot djur. Ska jag se Gustaf på samma sätt är han en av de goda.

För just nu kokar jag över om jag inte får ur mig lite aggressioner! För mig betyder helgen att man spenderar lite tid tillsammans och det känns ännu viktigare nu när vi har Gustaf. Så självklart gjorde inte jag några planer på egen hand för helgen utan förutsatte att vi skulle spendera den tillsammans. Tji fick jag, big time! Gårdagen spenderade älskligen med att inspektera sin avgudade skog och idag var det visst målning, avloppsrensning och krattning som stod på schemat. Ibland förstår jag inte riktig hur han tänker, är det så fruktansvärt att umgås med oss att han hittar på alla de här sysslorna bara för att komma ifrån, eller är det så enkelt att han inte tänker alls?? Det är ju så LÄTT att hålla en kvinna vid gott humör. Några vackra ord om hennes utseende, hennes intellekt och hennes matlagning, en liten utflyckt på söndagen och en present då och då, mer krävs ju inte. Ändå klampar han i klaveret gång på gång. Man förstår ju att världen är på väg utför, det är ju övervägande män som styr den...

Vi laddar för fullt nu! :)

När jag nu nämnde min underbara bärsele i förra inlägget kan jag ju passa på att göra lite mer reklam för den, för den är helt fantastisk. Skön att bära, avlastar rygg och axlar och Gustaf sitter så skönt i den att han somnar efter ett par minuter. Jag har tänkt använda den under vårens och sommarens små vandringar. I år hade jag tänk bege mig till Kolmårdsskogarna och så till gamla hemtama Bergslagsleden såklart. Åh, vad jag längtar till sommar och (lagom) värme!

Bild från ergobaby.eu

Idag tar vi det ganska lugnt. Har bakat lite, Gustaf har haft besök och fått present och sen har vi tagit en lång härlig promenad med G i Ergo-selen. Nu blir det fika!

Som ni säkert har märkt finns det språkliga fel både här och där i mina inlägg. Det är bokstäver som hamnat fel och ord som saknas. Språklärare som jag är borde det ju vara en dödssynd men jag tänker faktiskt strunta i det. Jag vet ju inte vad ni tycker, men för mig känns det som en alltför genomarbetad blogg saknar liv. Spontaniteten går förlorad om varje inlägg ska granskas noggrant innan det läggs upp. En text skapad i stunden med en levande tanke får innehålla en del slarvfel, så är det bara!

Vi tar väl en dagsfärsk bild på babblaren också (men *suck* min mobilkamera är verkligen usel):