Nej, det är inte jag blivit helt tokig (med anledning av rubriken), det är bara en liten transkription av sonens eget språk. Herregud vad han snackar på nu. Det mesta är ju såklart helt obegripligt men ibland kommer små spår av ord. Här är det riktiga ord han "kan" nu och när han började använda dem.

1. Mamma  - 3 februari

2. Tack - 20 februari

3. Kisse (katt) - 24 februari

4. Nana (Nadja-hunden) 2 mars

Där är vi nu. Pappa säger han inte än till Philips förtret utan istället kallar han honom för Dada. Det är så himla häftigt att få följa hans språkutveckling, språknörd som jag är!

...att känna lite fredagsglädje trots att man knappt jobbar? I så fall är det ju det allra bästa med att jobba fredagar, att man får känna den där härligt avslappnade och lite lättade atmosfären som finns på jobbet. Folk pratar om vad som ska hända i helgen, just nu är det ju såklart väldigt mycket mellosnack såklart. Nästan lika härligt som det är att jobba på fredagar, lika skönt är det att slippa måndagar med lite smått ångestfyllda och småbleka kollegor. Annars gillar jag min nuvarande arbetsplats väldigt mycket. Lite högra medelålder än jag är van vid men det känns bara bra att få en gång skull få vara den unga och "den friska fläkten" i gänget.

Nu sover min lille guldklimp. I eftermiddag blir det mest lek och kanske en liten promenad bort till farmor. Gustaf börjar tycka det är allt roligare att stå själv och nu klarar han flera sekunder innan han dimper ned på rumpan igen. Jag tror nog att det inte dröjer mer än någon månad till innan han går själv. Annars är vi ganska oroliga över hans hosta som aldrig verkar så över. Philip sa häromdagen att han hostat i nästan halva sitt liv och så är det nog, lillstackarn :(

Åååhh ibland blir man ju bara så otroligt sur på sig själv. Här hade jag tagit mig igenom merparten av dagen utan att ens tänka på godis, efterrätter eller kaffebröd och jag mådde ju så bra. Sedan lägger jag lillskrutten och vad dyker då upp? Jo, ett panikartat begär! Jag kunde ha ätot precis vad som helst, ja sött då såklart. Inget godis och inga kakor hemma MEN en bit mandelmassa från tisdagens semlor. Så den svullades snabbt in i munnen. Ett par tuggur bara, gulfs, så var den borta. Nu är paniken borta, utbytt mot en ångest och känslan av sockert som dunkar i ådrorna. Wonderful! Nehäpp, nu blir det väl att se Kalla Fakta om fetmaoperationer, det är väl där jag kommer hamna i framtiden.

Onsdagar betyder ju jobb och så även denna onsdag. Det har nog aldrig kännts så här roligt att undervisa som det gör nu. Allt bara flyter på, eleverna är underbara, läromedlen funkar och jag bara njuter! Att det är så roligt gör ju beslutet inför hösten lite svårare; jobba mer eller inte jobba mer? Jag känner mig så kluven. En del av mig vill ju jobba och få uppleva mer av den här tillfredställande känslan som jobbet ger mig. Samtidigt vill ju HELA jag inte missa en sekund av Gustafs vardag och alla framsteg som han gör. Det tåls att fundera ytterligare på...

Idag har jag så äntligen beslutat mig för att ta tag i mitt sockerberoende på allvar. Sockerberoende har ju blivit ett modeord men för mig är det en verklighet. Jag mår så dåligt när jag inte får i mig socker och äter helt otroliga mängder av det vita giftet varje dag. Men nu ska det bli slut på det. Idag har jag lyckats hålla mig ifrån socker även om en liten vit brödbit har smitit ned. Håll tummarna för mig i fortsättningen!

Så var det ju den döda lilla harbebisen. Självklart var det the killer cat, aka Lotus, som var den skyldige, en blodtörstig mördare. Jag vet ju att det är ett fullständigt naturligt beteende för en katt men jag kan inte låta bli att fälla liten tår för ett litet liv som inte fick bli mer än några veckor gammal.

Bara ordet skakar om lite, eller hur? Vad är det egentligen med den blödande delen av den kvinnliga fertiliteten som är så skamlig? Mensen är ju förutsättningen för det vackraste av allt: ett nytt liv. Ändå har väl de flesta kvinnor smusslat med tampong- eller bindförpackningar i snabbköpskassan för att till varje pris dölja sitt tillstånd. Vi pratar vitt och brett om vårt anfall av vinterkräksjuka med diverse mindre smakliga inslag, men ska vi klaga på vår mensvärk viskar vi fram det till närmsta (kvinnliga) granne. Och så är det ju det här med reklam för binder och tamponger. Aldrig någonsin att det förekommer RÖD vätska i TV-rutan, för herregud då kan man ju förstå vad produkten ska användas till... Nu ska i alla fall SCA, som bland annat producerar mensskydd, lansera en kampanj för att vi ska "kunna ta ordet mens i våra munnar" (läs mer här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article8681284.ab). Undra om de kommer börja använda sig av rödfärgad vätska i sin reklamer i fortsättningen?

Eftersom jag tidigare i bloggen har diskuterat dagis känns det ju aktuellt att ta upp den frågan igen då den verkar vara så i ropet just nu. Enligt en undersökning från fackförbundet Kommunal känner nämligen hälften av alla föräldrar som har sina barn på dagis en press att hämta barnen tidigt. Anledning till stressen skulle vara dåligt samvete eftersom alla andra barn blir hämtade så tidigt. Detta diskuteras livligt både på AB (se artikel http://www.aftonbladet.se/wendela/article8671633.ab) och på olika nyhetssänningar i går kväll. På TV4 kunda man exempelvis ta del någon slags experts uttalanden om att barn för 70-talister och tidiga 80-talister ses mer som ett projekt som man ska genomföra så bra som möjligt. Min fråga är helt enkel: vad är det för fel på det då? Vad är det för fel med att se sitt barn som medelpunkten i livet som allt annat anpassas efter. Jag har antagligen fallit i den största kvinnofällan av de alla som inte vill fortsätta med samma liv som innan G föddes. Jag vill inte vara den där mamman i farten som först tar med bebisen på allt möjligt som liten för att sedan förpassa honom till någon annans omvårdnad när han blivit lite äldre. Jag skaffade barn för att jag vill vara med honom, varenda ögonblick med honom är mycket mer värdefullt än de pengar jag skulle få in på ett heltidsjobb. Jag avstår så gärna utlandsresor, nya bilar, fina kläder och dyr mat för att få umgås med min son... Barn är just barn under så kort tid. Vad är det för fel att korta ned sin arbetstid under några få år för att få njuta av dessa magiska år som aldrig kommer igen.

Ja, jag erkänner: min son är mitt livsprojekt och det är jag stolt över!

Klockan är inte nio än och vi har redan varit uppe i över två och en halv timme. Jag har ju alltid sett mig själv som morgonpigg men det här är ju nästan på gränsen även för mig. Är så trött just nu, men vad gör man när man blir väckt med en stor blöt puss av världens bäste lille kille. Han är så underbart glad på mornarna och det är så inspirerande att se det där lilla leende ansiktet som ser fram emot allt bus som dagen kan erbjuda. Så det är bara att ta sig i kragen och kliva upp. Nu har vi lekt, sett lite på TV och myst...tänk att det här är en vanlig tisdag i  mitt liv nu!   

oj, oj oj...det vore så mysigt med en liten bebis till...men det får nog vänta ett tag till...eller?? Jag har ju världens mysigaste kille här hemma och mycket vill ju alltid ha mer. Samtidigt vågar jag ju inte tro att den här ofantliga lyckan skulle kunna träffa mig en andra gång. Jag är ju en sån där person som aldrig verkar ha turen med sig, så en liten till kanske vore att utmana ödet...