Titta vad han kan nu, min lille knubbis! Han kan ligga såhär i flera minuter och bara titta. Usch, han växer alldeles för fort, snart är min lilla bebis ett minne blott.

De flesta som känner mig lite närmare vet att jag inte är den mest sociala människa som finns. Jag har helt enkelt inget emot att vara ensam. Eller ensam och ensam, jag har ju alltid djuren omkring mig och nuförtiden också världens bästa, mänskliga sällskap i form av Gustaf. Inte för att jag på något sätt har svårt att umgås med männsikor eller inte tycker om mina vänner, de är såklart underbara männsikor, utan för att jag helt enkelt njuter av att få lulla omkring här hemma, precis som jag är... Men den här veckan har hittills varit, och kommer fortsätta vara, annorlunda. I måndags hade jag och Gustaf jättetrevligt besök när BB- och kurskompisen Sofie var här med sambon Rickrad och lille Theoder, sex dagar yngre än Gustaf. Idag blir det en tur till Linköping och ett trevligt besök hos lillasyster (och ett mindre trevligt återbesök hos barnmorskan). Imorgon blir det att städa och fixa lite här hemma för att kunna ta emot en långväga och mycket efterlängtad gäst, underbara Karlee från USA. Den här gången har hon även med sin blivande make, spännande! För att avsluta veckan i samma stil tar jag och Gustaf den röda faran (Renault Clio) och rullar mot Jönköping på söndag för att äntligen hälsa på Hanna. Jag skäms nästan över att vi bott så nära varanda alla dessa år och inte umgåtts mer. Hanna är ju annars en tjej som är precis i min stil. Inga krusselduller, utan rakt på sak, öppen och ärlig. Vi har alltid så mycket att prata om, så det ska bli härligt att träffa henne igen!