Titta vad han kan nu, min lille knubbis! Han kan ligga såhär i flera minuter och bara titta. Usch, han växer alldeles för fort, snart är min lilla bebis ett minne blott.

De flesta som känner mig lite närmare vet att jag inte är den mest sociala människa som finns. Jag har helt enkelt inget emot att vara ensam. Eller ensam och ensam, jag har ju alltid djuren omkring mig och nuförtiden också världens bästa, mänskliga sällskap i form av Gustaf. Inte för att jag på något sätt har svårt att umgås med männsikor eller inte tycker om mina vänner, de är såklart underbara männsikor, utan för att jag helt enkelt njuter av att få lulla omkring här hemma, precis som jag är... Men den här veckan har hittills varit, och kommer fortsätta vara, annorlunda. I måndags hade jag och Gustaf jättetrevligt besök när BB- och kurskompisen Sofie var här med sambon Rickrad och lille Theoder, sex dagar yngre än Gustaf. Idag blir det en tur till Linköping och ett trevligt besök hos lillasyster (och ett mindre trevligt återbesök hos barnmorskan). Imorgon blir det att städa och fixa lite här hemma för att kunna ta emot en långväga och mycket efterlängtad gäst, underbara Karlee från USA. Den här gången har hon även med sin blivande make, spännande! För att avsluta veckan i samma stil tar jag och Gustaf den röda faran (Renault Clio) och rullar mot Jönköping på söndag för att äntligen hälsa på Hanna. Jag skäms nästan över att vi bott så nära varanda alla dessa år och inte umgåtts mer. Hanna är ju annars en tjej som är precis i min stil. Inga krusselduller, utan rakt på sak, öppen och ärlig. Vi har alltid så mycket att prata om, så det ska bli härligt att träffa henne igen!

...är en klyscha som är ganska nött men åh så sann. Jag roar mig med att läsa Katrin Zytomierskas blogg när Gustaf behagar sova en stund och de kommentarer som hon får på sina inlägg kan ju göra den mest luttrade mörkrädd. Visst, Katrin är en mycket kontroversiell figur i svensk media och jag kan hålla med om att hon har gjort en hel del övertramp. Skillnaden är att hon alltid finns där i strålkastarljuset och STÅR för det hon sagt. När man kommenterar en blogg kan man ju i de flesta fall välja att vara anonym, något som många utnjyttar för att spy ur sig både det ena och det andra. Man kan ju bara häpna över att människor tar av sin dyrbara fritid för att hata... tragiskt...

ja...det är alltså småbarnsmammans motsvarighet till kedjerökning. Så har vi haft det här idag. Blöja efter blöja har åkt på och av med högst någon timmes mellanrum. Nu hade jag precis satt på honom nya, rena kläder och satt honom i babysittern och vad är det första jag hör? Jo, ett ordentlig brak i de rena, vita byxorna... Idag gör han verkligen skäl för den här bodyn som hans snälla farmor köpt:

Oj, vad länge sedan det var jag bemödade mig skriva här på bloggen. Mycket har ju hänt sen sist och det har varken funnits tid eller energi till att göra några inlägg. Men nu ska här tas nya tag! Kanske inte för för att jag tror att någon egentligen läser det jag skriver utan mest för att få ett dokument över min lille sons första tid i livet.

Ja, det blev alltså en liten son, världens mest underbare lille Gustaf som nu sitter här på golvet i sin babysitter och "pratar" med nallen som hänger i bågen över honom. Den 3 mars, nästan tre veckor innan beräknad ankomst, bestämde han sig för att göra entré i världen. Jag återkommer senare under dagen med en lite mer utförlig förlossningsberättelse, men sammanfattningsvis kan jag väl säga att det var en enormt härftig upplevelse även om det inte riktig blev som jag hade tänkt mig.

De här första 11 veckorna med lille herrn har varit såklart varit fantastiska men också fyllda med sömnlösa nätter och mycket oro. Att jag skulle visa mig vara en sådan hönsmamma skulle jag aldrig i livet kunnatha föreställt mig. Ständigt oroas jag över att han kanske inte mår bra eller att jag har gjort något som kan ha skadat honom på något sätt. Visst är små, små bebisar underbara men samtidigt så sköra och ömtåliga på något vis. Nej, det är först nu som jag verkligen har kunnat börja njuta av min nya roll som mamma. De senaste veckorna har Gustaf verkligen börjat kommunicera och visar sin lycka med hela kroppen. Känslan av att mötas av hans lilla leende på morgonen när man tittar ner i hans säng är helt obeskrivlig och att bara se på honom nu när han jollrar och sparkar med de knubbiga små benen gör mig helt varm av lycka. Det är så fullkomligt overkligt, är det verkligen jag som skapat den där fulländade varelsen (eller, hm, lite hjälp hade jag nog...)?

Vissa dagar känns bara lite bättre än andra. Ibland är det lätt att peka ut de ingridienser som dessa dagar bör innehålla men lika ofta är det svårt att sätta fingret på vad som utgör en härlig dag. Just så har det varit idag. Vi har inte gjort något speciellt; städat och tvättat lite, lagat mat och gått en långpromenad, men ändå känner jag mig nu utvilad och full av energi.

Just den där långpromenaden kändes speciellt bra. 6 km avverkades i nästan mitt normala tempo. Lite underligt eftersom jag bara för ett par veckor sedan fick kämpa för att avverka samma sträcka. Antar att det är magen som har sjunkit ned lite och lämnat mer plats åt lungorna...nu närmar det sig verkligen...så spännande!

Nejdå, bara min extremt utspända mage med tillhörande utploppad navel och mörk rand rakt över. Frågade barnmorskan om randen hinner försvinna till sommaren, tänker ju inte springa runt i bikini om magen ser ut såhär, och enligt henne försvinner randen på de flesta kvinnor...någon gång...   

Ja, precis som en stor del av södra Sveriges innevånare är vi insnöade idag och det fortsätter att vräka ned utanför fönstret. Försöker göra det bästa av dagen och ser till att få undan lite tvätt, baka lite bullar (mammavarning, jag vet) och vila lite.

Philip försöker laga ytterligare en telefon som vår kära kisse Lotus har bitit av sladden på. Jag tror inte att det går så bra för jag hör just nu irriterande muttranden och "jäkla katt" från rummet bredvid. Vet inte riktigt varför Lotus har fått dille på att gnaga av sladdar av olika typer (även om telefonsladdar är favoriter). Innan jul lyckades han ju till och med gnaga av sladden till utebelysningen...