Så äntligen kom de idag; Gustafs första steg!! Eller äntligen och äntligen, han är ju inte sen på något sätt (att börja gå mellan 8-20 månader är visst normalt) men eftersom kusinen gick innan han fyllde 10 månader har det ju känts som att Gustaf ligger lite efter. Han har kunnat stå helt själv under några veckor nu, utan att riktigt våga ta det där avgörande lilla steget. Men så nu ikväll ställde han sig upp en bit framför mig och gick tre steg för att komma fram till mitt knä! Helt överlycklig blev han och nästan skrek av skratt. Jag blev så förvånad att jag ite fick fram ett ljud först, men sen kom ju ett ljudligt "BRA!!!". Nästn löjligt vad stolt man känner sig nu. Min lille plutt kan gå!!?!

Nu har jag allt varit lite slarvig med uppdateringar igen, det kan jag hålla med om. De senaste dagarna har varit proppfulla av jobb, vårpyssel och ett mycket kärt återseende av en gammal vän som jag inte träffat sen skolan. Så konstigt det kändes att ha henne här, mitt framför mig. Som att skickas 15 år tillbaka i tiden, tillbaka till minnen av hundklubbar, läxor och pyjamaspartyn. Samtidigt var hon ju också vuxen, med en underbar liten dotter. Vi upptäckte att trots alla år på olika håll är vi fortfarande väldigt lika, med likande upplevelser bakom oss och med liknande åsikter och värderingar. Jag är ju världens sämsta på att hålla kontakt med människor, men nu ska jag verkligen skärpa mig, den här tjejen är verkligen värd all ansträngning i världen.

Gustaf busar på som vanligt. Nu är de första riktiga stegen väldigt nära. Han står flera minuter på egen hand men vågar inte flytta fötterna för egen maskin, då sätter han sig hellre  ned och kryper iväg. Men det är väl inte någon brådska med det heller, förhoppningsvis ska han ju gå många mil i sitt liv.

Gustaf kan vara arg som ett litet bi men så fort som jag sätter på ett avsnitt av Pingu på Youtube så skiner han upp som en sol. Sen sitter han och tittar med STORA ögon och ett brett leende på läpparna.

Imorse var han varken arg eller ledsen men ville se på Pingu ändå.

Letar efter ett till avsnitt:

Nu lunchar jag och G. Han har ännu inte kommit till den del av måltiden då han börjar kasta ned det mesta till hunden, men det kommer :).

 Förmiddagen har spenderats på församlingshemmet i byn. Tyvärr var Gustaf ensam idag men det gjorde honom inte så mycket, han busade och lekte med alla saker som vanligt.

Jag har ju sagt att trettioårsdagen skapade en positiv kris hos mig. Positiv kris, jag vet ju att de två orden egentligen inte går att förena, men det är verkligen så jag känner. En kris är ju något som kastar om och ställer allt till sin spets. Att fylla trettio kändes så, som att allt vändes upp och ned. Jag var inte längre ung, inte heller gammal, men definitivt inte ung. Jag har ju så länge jag kan minnas varit den "lilla söta" som alla tycker om och som alltid ställer upp. Med trettioårsdagen i nacken var det slut med det. Jag kände helt instinktivt att livet är för kort för att hela tiden vara andra till lags och oroa sig över vad männikor omkring mig tycker. Med det sagt menar jag inte att jag sedan dess gått runt och varit otrevlig. Nej, men jag har inte längre känt att jag hela tiden måste göra mig till eller ställa upp för att jag ska bli accepterad. Det är inte längre hela världen om det finns någon där ute om INTE tycker att jag är en helhyvens tjej. Åh, vad jag skulle vilja kunna resa tillbaka 10-15 år i tiden och berätta för den där lite osäkra tjejen att det är OK att inte vara perfekt. De som betyder något gillar dig ändå!

Idag blev det en liten tur in till Mjölby och ett besök på öppna förskolan på församlingshemmet. Gustaf fullkomligt njuter av varenda sekund där. Babysången, den lugna stunden, fikat och leken, ja, han gillar allt! Vi tog bussen för första gången idag. Det gick jättesmidigt även om det kändes lite otäckt att sitta helt oskyddad med Gustaf i knät.

Innan ÖF hann vi med en sväng till lekparken. Gustaf gillar gungan!

  (Hoppas ni ser lite grann i alla fall. Kameran i min mobil är under all kritik...)

   Ja, ja, jag vet ju att alla mammor tycker att just deras barn är världens vackraste. Men i mitt fall stämmer det ju verkligen   .