Jag har ju sagt att trettioårsdagen skapade en positiv kris hos mig. Positiv kris, jag vet ju att de två orden egentligen inte går att förena, men det är verkligen så jag känner. En kris är ju något som kastar om och ställer allt till sin spets. Att fylla trettio kändes så, som att allt vändes upp och ned. Jag var inte längre ung, inte heller gammal, men definitivt inte ung. Jag har ju så länge jag kan minnas varit den "lilla söta" som alla tycker om och som alltid ställer upp. Med trettioårsdagen i nacken var det slut med det. Jag kände helt instinktivt att livet är för kort för att hela tiden vara andra till lags och oroa sig över vad männikor omkring mig tycker. Med det sagt menar jag inte att jag sedan dess gått runt och varit otrevlig. Nej, men jag har inte längre känt att jag hela tiden måste göra mig till eller ställa upp för att jag ska bli accepterad. Det är inte längre hela världen om det finns någon där ute om INTE tycker att jag är en helhyvens tjej. Åh, vad jag skulle vilja kunna resa tillbaka 10-15 år i tiden och berätta för den där lite osäkra tjejen att det är OK att inte vara perfekt. De som betyder något gillar dig ändå!

Idag blev det en liten tur in till Mjölby och ett besök på öppna förskolan på församlingshemmet. Gustaf fullkomligt njuter av varenda sekund där. Babysången, den lugna stunden, fikat och leken, ja, han gillar allt! Vi tog bussen för första gången idag. Det gick jättesmidigt även om det kändes lite otäckt att sitta helt oskyddad med Gustaf i knät.

Innan ÖF hann vi med en sväng till lekparken. Gustaf gillar gungan!

  (Hoppas ni ser lite grann i alla fall. Kameran i min mobil är under all kritik...)