Det är så tråkigt att saker aldrig får vara ifred. I natt hade svärföräldrarna påhälsning i sin verkstad och lillebrors nya, fina fyrhjuling stals. Detta trots larm, som de hade lyckats koppla bort. Vi kommer nog sova lite lättare än vanligt i natt...

Så, då påbörjar jag min lilla nedräkning. Vet inte riktigt hur jag ska känna inför detta. Det känns både som en nedräkning mot slutet, slutet på långa sovmornar, utemiddagar med en massa vin och lugna kvällar framför TVn. Samtidigt är det ju början på något fantastiskt, kärlek i överflöd, långa barnvagnspromenader och mys framför teletubbies.

Det här är Pyrets siffror för dagen:

• 33 veckor och 4 dagar gammal
• Väger 2326 gram
• Är 45,9 cm lång (källa: blimamma.se)

Vilken liten klump, eller hur? Har svårt att förstå att h*n ska gå upp ytterligare ett kilo innan det är dags att göra entré i världen.

I söndags (31/1) var det dags för årets första kattutställning, och i det tillstånd jag befinner mig i lär det väl även bli den sista på några månader. För en gångs skull fick jag även med mig Philip som bärhjälp och sällskap, men eftersom han hade varit på fest dagen innan var det jag som fick stå för bilkörandet. Sam vanligt var det en mycket välarrangerad utställning som NERK bjöd på. Conventum är ju en stor, luftig lokal och stämningen var på topp. Till och med Philip som annars brukar tröttna efter någon timme hade en trevlig dag.

Resultaten då? Jo, det gick helt OK. Först ut var Kansas som skötte sig exemplariskt och var en riktig charmör på domarbordet. Efter att ha sett hans konkurrent trodde jag ändå inte att han skulle ha någon chans men mot all formodan (och sin feta päls som matte inte hade badat...) tog han sitt sista CAC och blev champion. Sedan var det Lotus tur. Han hade ockå sen mycket fin hane emot sig men lyckades ändå sno med sig sitt CAP. Inte illa för en katt som knappt har ställts ut sedan han var 10 månader. I BIVen var det ganska nära för båda killarna, speciellt för Lotus konstigt nog som hade självaste S*Aristo Limaz Terry Viking emot sig.

Mamma och pappa kom in för att hålla oss sällskap och bjöd även på en mykcet god lunch. Så trötta men glada och nöjda begav vi oss sedan hem mot slätten igen... Nu dröjer det som sagt ett tag innan vi ses till i utställningssammanhang igen.