Som ni säkert har märkt finns det språkliga fel både här och där i mina inlägg. Det är bokstäver som hamnat fel och ord som saknas. Språklärare som jag är borde det ju vara en dödssynd men jag tänker faktiskt strunta i det. Jag vet ju inte vad ni tycker, men för mig känns det som en alltför genomarbetad blogg saknar liv. Spontaniteten går förlorad om varje inlägg ska granskas noggrant innan det läggs upp. En text skapad i stunden med en levande tanke får innehålla en del slarvfel, så är det bara!

Vi tar väl en dagsfärsk bild på babblaren också (men *suck* min mobilkamera är verkligen usel):

Nej, det är inte jag blivit helt tokig (med anledning av rubriken), det är bara en liten transkription av sonens eget språk. Herregud vad han snackar på nu. Det mesta är ju såklart helt obegripligt men ibland kommer små spår av ord. Här är det riktiga ord han "kan" nu och när han började använda dem.

1. Mamma  - 3 februari

2. Tack - 20 februari

3. Kisse (katt) - 24 februari

4. Nana (Nadja-hunden) 2 mars

Där är vi nu. Pappa säger han inte än till Philips förtret utan istället kallar han honom för Dada. Det är så himla häftigt att få följa hans språkutveckling, språknörd som jag är!

...att känna lite fredagsglädje trots att man knappt jobbar? I så fall är det ju det allra bästa med att jobba fredagar, att man får känna den där härligt avslappnade och lite lättade atmosfären som finns på jobbet. Folk pratar om vad som ska hända i helgen, just nu är det ju såklart väldigt mycket mellosnack såklart. Nästan lika härligt som det är att jobba på fredagar, lika skönt är det att slippa måndagar med lite smått ångestfyllda och småbleka kollegor. Annars gillar jag min nuvarande arbetsplats väldigt mycket. Lite högra medelålder än jag är van vid men det känns bara bra att få en gång skull få vara den unga och "den friska fläkten" i gänget.

Nu sover min lille guldklimp. I eftermiddag blir det mest lek och kanske en liten promenad bort till farmor. Gustaf börjar tycka det är allt roligare att stå själv och nu klarar han flera sekunder innan han dimper ned på rumpan igen. Jag tror nog att det inte dröjer mer än någon månad till innan han går själv. Annars är vi ganska oroliga över hans hosta som aldrig verkar så över. Philip sa häromdagen att han hostat i nästan halva sitt liv och så är det nog, lillstackarn :(