Som jag redan nämnt ett par gånger är Gustaf otroligt kräsen med mat och även om det är något han gillar så äter han ofta inte mer än några tuggor innan han tycker sig vara mätt. Då får jag ge honom en massa, för honom, roliga saker som han pillar med så att jag samtidigt kan lura i honom maten. Jag tog upp matproblemet på BVC nu i veckan och fick genast frågan om det var någon av oss (maken eller jag) som var likadan. Maken var snabb med att lämna ut mig som den skyldige och visst, jag har ju lite svårt för viss typ av mat men jag äter ju bra. Ändå fick jag bära hundhuvudet som den som fört vidare mina dåliga vanor till sonen.

Så nu använder jag bloggen för att försöka bättra på den här situationen. Snälla, snälla ni skriv ert bästa barnmatstips eller recept i kommentarfältet eller i gästboken. Bästa tipset/receptet belönas med en härlig peeling (Smoothing Body Scrub) från Clarins. Perfekt för en lite sliten mamma, eller pappa såklart! (Glöm inte lämna din mailadress om du tävla)

Det blev en liten uflykt idag, trots makens dödskramper ;-). Vi begav oss till skidbacken på Omberg, en jättefin och välskött backe som idag badade i solsken. Det såg otroligt härligt ut i backen men vi fick snällt hålla oss till fikastugans terass och sen till pulkabacken. Gustaf verkar gilla utomhusaktiviteter och tanken är väl att han ska få sina första skidor till nästa vinter.  Men idag blev det som sagt pulkan för det blivande skidesset.

Tyvärr blir det inget rykande utlägg om mitt sexliv här, just nu skulle det inte bli värst spännande eftersom sexlivet som ammande småbarnsmorsa är i stort sett lika med noll. Nej, siffran syftar på det klockslag som sonen behagar vakna på mornarna. Det spelar ingen roll vilken tid han la sig kvällen innan, klockan sex åker hans underbara små öonlock upp och han är redo att ta en stor tugga av den nya dagen. Tänk att få prova på den känslan bara en enda morgon. Att vakna och känna en enorm spänning inför vad som ska hända under dagen. Att varenda ny dag är ett äventyr. Visst är det synd att man inte minns sina första år i livet? Jag vill inte vara synisk, men visst måste de första åren vara de allra bästa?

Idag blir det ganska lugnt. Maken har visst sträckt en bröstmuskel när han kört sin röjsåg så han går omkring här och gnäller, stackarn. Gustaf sover nu. Han har varit småjobbig den här morgonen, varit på gränsen till ett av sina berömda utbrott. Tvåårstrots kände jag till, men inte finns det väl något ettårstrots?? Humöret svänger så otroligt snabbt, från att skratta och skoja till illvrål på bara några sekunder för att sedan lika snabbt bli glad igen. Jag frågade mamma om mitt eget humör i den här åldern, men enligt henne var jag en så snäll och nöjd bebis. Hm, hon minns nog inte riktigt hur jag kunde vara...