Alla barn borde få/kunna växa upp med djur i sin närhet. Det är något jag tror benhårt på och jag gjorde så även innan vi fick Gustaf. Min tro på djurs välgörande effekter för barn har ju sedan bara stärkts desto mer jag ser Gustaf tillsammans med våra djur här hemma. Främst då Nadja, som visat sig vara den mest fantastiska familjehund man kan tänka sig. Hon bara ligger där snällt medan Gustaf drar och sliter. Eller nu drar han ju inte i henne längre utan har lärt sig att klappa fint. Han delar också ut stora, blöta pussar till sin bästa vän i hela världen och får lika blöta tillbaka. De verkar ha ett språk bara de två, en ömsesidig förståelse. Kanske eftersom de båda två är vana att vilja en massa saker som de inte riktigt kan uttrycka. Hur som helst är Gustafs och Nadjas relation helt underbar att få följa och den dag Nadja inte finns längre, hemska tanke, kommer nog bli jobbigast för honom. Sen har vi ju katterna som G också är mycket förstjust i, hans älskade "kiiis". De håller sig för det mesta på behörigt avstånd även om Kansas (kallad Dumbo av maken) gärna gosar en liten stund.

Min övertygelse är att barn som får växa upp med djur lär sig empati och relationer på en helt annan nivå. Djurs kärlek är ovillkorlig, från djuret känner inte barnet att han eller hon behöver prestera något för att bli älskad (något som tyvärr inte alltid är fallet med föräldrarna). Jag tror att djur skulle kunna användas i barns vardag på andra sätt än som bara en gullig kompis. Det finns ju redan försök med vårdhundar i äldrevården som slagit mycket väl ut. På ABs hemsida kan man idag läsa om skolhunden Oscar i England som får klassens bråkstakar att lugna ned sig. (http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12743038.ab) Jag undrar dock om en sådan lösning skulle vara möjlig i Sverige. Här skulle väl allergikorparna börja kraxa så snart man nämnde ordet hund...

Igår blev det en tur in till Linköping. Jag tyckte att maken gått med sina bröstsmärtor alltför länge och lyckades till slut övertala honom att åka in till akuten. Väl där hittade läkarna inga orsaker till smärtorna annat än överansträngning. Gustaf och jag följde med in till stan men av förklarliga själ ville vi inte ta med en liten ettåring in till akuten. Istället tog vi en promenad på stan och tittade lite i affärerna. Det var evigheter sedan jag var inne i de centrala delarna av Linköping. Sedan min syster flyttade från sin lägenhet har vi ju ingen att hälsa på längre, och eftersom jag inte gillar (!) att shoppa så har vi  aldrig några direkta ärenden dit. Jag bar Gustaf i Ergo Baby selen, på magen den här gången eftersom jag fortfarande tycker det är lite otäckt att sätta i honom i selen på ryggen när jag är själv. Det är lite tyngre att bära på magen, men det gick förvånansvärt bra och idag har jag inte ens träningsvärk. Jag säger det igen: den selen är guld värd. Jag fick ganska många blickar på mig, många tycker nog det är konstigt att man fortfarande bär ett så förhållandevis stort barn i bärsele.

Det blev en liten fika också. I trädgårdföreningen. Oj, av härligt det var att sitta ute och dricka kaffe! Gustaf fick en smörgås och sedan åt han halva min bulle med. Fikapauser är verkligen hans grej. En annan sak som är hans grej är att peka. Just nu pekar han på allt och alla vilket nästan blev lite komiskt igår på cafét när han pekade på varenda närsittande gäst och sa högljutt "där" :).

Idag städar vi. Eller försöker i alla fall. Jag började med badrummet imorse och det gick bra, men sen rann resten ut i sanden. Mycket trevligare att leka lite med G, eller uppdatera här. Nej, nu ska jag ta mig i kragen.

Några bilder från morgonen. G har blivit en riktig liten klätterapa.