Jag var helt inställd på att börja prova 5-minutersmetoden på Gustaf ikväll. Min syster har pratat sig varm om den eftersom hennes son, tack vara metoden, somnar vid 7 på kvällen och sover sedan hela natten. 5-minutersmetoden ska, vad jag har förstått, gå ut på att man lämnar barnet ensam fem minuter i taget, tills dess barnet somnar. Det jag inte riktigt tycker om med det här är ju att barnet gråter sig till sömns de första kvällarna, något som jag inte tror att jag skulle klara av. Ikväll var jag i alla fall beredd att göra ett försök och därför la jag Gustaf för en stund sedan, sjöng en sång och sa sedan god natt. Sedan var jag förberedd på ett avgrundsvrål...men det blev ingenting. Han gnällde lite när jag gick ut ur rummet, men han blev snabbt tyst och somnade. Chocken är total, var det så här lätt att få honom att somna själv? Jag som ammat och vyshat honom till sömns under ett års tid. Ja, jag ska väl inte ropa hej i förtid, snart vaknar han väl och är arg som ett litet bi   .

Visst var det bältros som stackars älsklingen har. Så nu ligger han uppe i sovrummet och tycker synd om sig själv. Själv ska jag strax åka till jobbet, junior får vara hos farmor under förmiddagen.

Nehej, nu struntar jag nog i herr pelletskamin och kryper i säng. Där väntar ju världens goaste lilla sängkompis. Eller, just nu ligger han i sin säng, men när han vaknar till vi 2 snåret finns det ju inget mysigare än att lyfta över honom till oss och bara gosa. I natt kommer väl Gustaf vara den ende mannen i sängen, besök på akuten brukar ju ta ett tag.

Måste bara få visa upp den här bilden, även om maken hatar den, tycker att han ser tjock ut...men visst är de söta mina älsklingskillar?

Jag och pelletskaminen här hemma lever i någon slags hat-kärleksrelation. Det finns dagar då vi kommer mycket bra överens. Han (jodå, denna pryl är definitivt en han) tuggar då godmodigt på och gör sitt jobb, aldrig perfekt men ändå hyffsat, vilket betyder att en stor del av huset är varmt. Sen finns det ju då andra stunder då jag känner för att göra ett sånt där rockstjärnedrag. Ni vet, slänga ut en TV genom fönstret, fast i mitt fall handlar det om en pelletskamin. Nu är en sådan stund...jag har försökt få det där helvetet att starta X antal gånger, men vare gång ljuder det där underbara pipet som indikerar att jag misslyckats. Jag vägrar att gå och lägga mig utan att den går, då vaknar vi ju upp till ett totalt urkylt hus imorgon. Trögstartad, inte helt pålitlig och luktar ibland lite illa, ja, vår pelletskamin är definitivt en han.

Då var maken på väg in till akuten igen. Efter mycket efterforskande blev min gissning att det är bältros han lider av. Stora, fula utslag med vätskefyllda blåsor breder ut sig över vänster sida av ryggen och fram mot bröstet. Jag som har något av en fobi mot allt vad utslag heter går omkring och kliar mig frenetiskt här hemma (såklart utan att ha minsta tillstymmelse till blåsor), fy sjutton så äckligt det är! Nu ska han alltså besöka akuten för andra gången på tre dagar. Jag kan nog tycka att det var lite klantigt av läkarna som undersökte honom i söndags att missa det. Sjuksköterskan som vi pratade med nu ikväll på 1177 sa att alla de symptom som maken haft, stark smärta i bröstet, feber och nu utslag, tyder på att det är bältros. Alltid ska man behöva vara orolig över något, är det inte sonen så är det maken, tur att man själv tillhör den friska sorten (ta i trä...).

Nej, dagen har såhär långt inte alls varit särskilt spännande. Upp vid sexsnåret som vanligt. Det som kanske inte var så vanligt den här morgon var att vi passade på att äta våfflor när vi för en gång skull åt frukost tillsammans hela familjen. Gustafs pappa skulle nämligen iväg på ett möte, trots att han fortfarande hade ont i bröstet (han tog med sig min dator, därav avsaknaden av uppdateringar under dagen). Gustaf fullkomligt vräkte i sig våfflor, jag vet faktiskt inte hur många han stoppade i sig. Sedan blev det lite lek innan vi begav oss ut i solen, tyvärr blåste det ju också rejält, för att ta oss in till församlingshemmet i byn där öppna förskolan huserar. Mamma hur ju tjatat på mig att Gustaf måste få träffa mer folk, så det hade jag tänkt ta tag i idag. Ironiskt nog var vi de enda besökarna på öppna förskolan idag. Det bekymrade dock inte Gustaf som blev lyrisk av att se alla nya, spännande leksaker. Så vi stannade och lekte en stund innan vi traskade hem igen. Herregud vilken motvind som mötte oss på hemvägen! Det var knappt att man kunde röra sig framåt.

Väl hemma igen var det dags för lunch. Idag provade jag att ge Gustaf mat som han kunde plocka i sig själv (fiskpinnar, pasta och  broccoli) och vilken succé det blev. Han åt en stor tallrik mat alldeles själv! Jag borde ju kunnat lista ut det här tidigare, Klart att en så självständig och bestämd bebis vill äta själv! Så det är väl på det sättet det får bli ett tag framöver. En mätt och glad men kladdig bebis är ju bättre än en bebis som är ren men hungrig och grinig.

Alla barn borde få/kunna växa upp med djur i sin närhet. Det är något jag tror benhårt på och jag gjorde så även innan vi fick Gustaf. Min tro på djurs välgörande effekter för barn har ju sedan bara stärkts desto mer jag ser Gustaf tillsammans med våra djur här hemma. Främst då Nadja, som visat sig vara den mest fantastiska familjehund man kan tänka sig. Hon bara ligger där snällt medan Gustaf drar och sliter. Eller nu drar han ju inte i henne längre utan har lärt sig att klappa fint. Han delar också ut stora, blöta pussar till sin bästa vän i hela världen och får lika blöta tillbaka. De verkar ha ett språk bara de två, en ömsesidig förståelse. Kanske eftersom de båda två är vana att vilja en massa saker som de inte riktigt kan uttrycka. Hur som helst är Gustafs och Nadjas relation helt underbar att få följa och den dag Nadja inte finns längre, hemska tanke, kommer nog bli jobbigast för honom. Sen har vi ju katterna som G också är mycket förstjust i, hans älskade "kiiis". De håller sig för det mesta på behörigt avstånd även om Kansas (kallad Dumbo av maken) gärna gosar en liten stund.

Min övertygelse är att barn som får växa upp med djur lär sig empati och relationer på en helt annan nivå. Djurs kärlek är ovillkorlig, från djuret känner inte barnet att han eller hon behöver prestera något för att bli älskad (något som tyvärr inte alltid är fallet med föräldrarna). Jag tror att djur skulle kunna användas i barns vardag på andra sätt än som bara en gullig kompis. Det finns ju redan försök med vårdhundar i äldrevården som slagit mycket väl ut. På ABs hemsida kan man idag läsa om skolhunden Oscar i England som får klassens bråkstakar att lugna ned sig. (http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12743038.ab) Jag undrar dock om en sådan lösning skulle vara möjlig i Sverige. Här skulle väl allergikorparna börja kraxa så snart man nämnde ordet hund...

Igår blev det en tur in till Linköping. Jag tyckte att maken gått med sina bröstsmärtor alltför länge och lyckades till slut övertala honom att åka in till akuten. Väl där hittade läkarna inga orsaker till smärtorna annat än överansträngning. Gustaf och jag följde med in till stan men av förklarliga själ ville vi inte ta med en liten ettåring in till akuten. Istället tog vi en promenad på stan och tittade lite i affärerna. Det var evigheter sedan jag var inne i de centrala delarna av Linköping. Sedan min syster flyttade från sin lägenhet har vi ju ingen att hälsa på längre, och eftersom jag inte gillar (!) att shoppa så har vi  aldrig några direkta ärenden dit. Jag bar Gustaf i Ergo Baby selen, på magen den här gången eftersom jag fortfarande tycker det är lite otäckt att sätta i honom i selen på ryggen när jag är själv. Det är lite tyngre att bära på magen, men det gick förvånansvärt bra och idag har jag inte ens träningsvärk. Jag säger det igen: den selen är guld värd. Jag fick ganska många blickar på mig, många tycker nog det är konstigt att man fortfarande bär ett så förhållandevis stort barn i bärsele.

Det blev en liten fika också. I trädgårdföreningen. Oj, av härligt det var att sitta ute och dricka kaffe! Gustaf fick en smörgås och sedan åt han halva min bulle med. Fikapauser är verkligen hans grej. En annan sak som är hans grej är att peka. Just nu pekar han på allt och alla vilket nästan blev lite komiskt igår på cafét när han pekade på varenda närsittande gäst och sa högljutt "där" :).

Idag städar vi. Eller försöker i alla fall. Jag började med badrummet imorse och det gick bra, men sen rann resten ut i sanden. Mycket trevligare att leka lite med G, eller uppdatera här. Nej, nu ska jag ta mig i kragen.

Några bilder från morgonen. G har blivit en riktig liten klätterapa.